ameliealmen.com

 

Vi hade mycket i skolan med vår Talkshow, som för övrigt var så kul att genomföra. Jag försökte hålla humöret i topp, orka med dagen men ibland kändes det bara meningslöst. Det är först nu ett år senare som jag verkligen inser att jag var dålig. Jag var inte mig själv. Jag var i Kalmar en hel del själv, eftersom att T var i väg och dömde hockey. Jag trivs i mitt eget sällskap men när det kommer till ätandet kan det ibland sluta mindre bra. När jag och T är tillsammans stöttar han mig (och jag honom, såklart), vi äter tillsammans, pratar och han får mig alltid att må så bra. Visst surar vi ihop då och då, men det gör väl alla par och jag ser bara det som något naturligt i ett förhållande. Vi bråkar knappt med varandra men vi har båda en tendens att bli sura på varandra ibland, när vi anser att den andre har gått för långt. Han är mitt livs människa och jag älskar honom obeskrivligt mycket. Han stöttade mig så mycket under den hösten och har gjort ända sedan vi blev ett par. Men just de stunder som jag var själv efter en lång skoldag kunde jag komma hem, knappt hungrig fast aningen sugen på glass. Då tog jag en skål med glass och ni kan ju tänka vad som hände efter det? Ångesten började växa och min inre röst blev allt argare. Den skällde ut mig, jag hade gjort fel och det "värsta" jag skulle gå upp i vikt. Fast nej. Det funkar inte så. Jag visste det innerst inne och vet att det inte fungerar så. Jag började istället gråta, stressa upp mig, köra hemmaträning och förklara för mig själv att jag gjort något dumt. Det som skrämmer mig mest är hur den här rösten kan bli så pass stark och ta över en individ. Fruktansvärt. Jag vill inte att någon ska behöva drabbas av detta. 

 

I och med att min vardag kunde se ut så, till och från, orkade min kropp inte hålla mig i ett stabilt skick. Jag gick inte ner i vikt, på grund av att jag stressade för mycket. Även om jag åt mindre, tränade en hel del gick jag inte heller ner eftersom kroppen var i ett så kallat "kamp och flyktläge". Kroppen är helt otrolig och den förstår mer än vi tror. Den vet när någonting inte står rätt till och har sina metoder till att åtgärda "problemet", oftast. Allt går inte att lösa på egen hand utan ibland behövs andra saker tilltas. 

 

I våras började jag fundera på om jag skulle börja ta ångestdämpande medicin igen. Jag kontaktade min tidigare läkare och frågade honom om råd. Jag ringde till min tidigare psykolog/sjuksköterska på BUP och frågade om råd. Jag var ärlig och berättade hur läget var. De ville inget annat än att hjälpa mig. Men eftersom jag är myndig och inte längre tillhör BUP rådgav de mig att vända mig till en läkare. Jag ringde vårdcentralen och förnyade ett recept på min medicin. Jag fann dock inte riktigt modet att börja ta dem igen, på grund av att biverkningarna av dem kan vara ännu mer ångest och humörsvängningar. Just då kände jag att jag ville försöka kämpa utan medicin. Det gick ett tag tills det brast. Jag pratade med T, Millan, och min familj. Några av de viktigaste personerna i mitt liv. De tyckte att medicin vore bra för mig. Jag kontaktade en läkare och bokade in en tid. Jag förklarade för honom hur läget var och han ansåg att medicin var det jag behöver, åtminstone tills jag har gått ut universitetet. Jag knallade vidare till apoteket och började med medicinen samma dag. Jag fick biverkningar, samma som när jag tog den första gången, som var för flera år sedan när jag var som sjukast. Men då åt jag dubbeldos, så ni kan ju föreställa er hur pass sämre jag var då. Efter tre veckor började den värka. Jag mådde så mycket bättre. Var så mycket gladare, åt bättre, ville äta, orkade vara social och mitt hår samt naglar började återgå till ett mer stabilt läge. 

 

Jag äter medicin i dag och det är inget jag skäms för. Utan jag är mer stolt över mig själv att jag har lärt känna mig själv så pass bra att jag börjar veta mina styrkor och svagheter. Det må ha varit ett tufft beslut men jag är så glad att jag tog det. Jag har varit med om saker som en annan tjugoåring inte ens har på kartan och kan få ett hum om. Livet går vidare och i dag tar jag dagen som den kommer. Jag försöker att inte stressa, även om jag har en tendens till det. Jag mår så mycket bättre och känner mig så positiv till allt. Skäms inte när du mår dåligt. Prata med någon eller skriv av dig. Tack vare bloggen kan jag dela med mig av mina tankar, jag får skriva av mig men jag får också chansen att peppa andra att vilja kämpa. Psykisk ohälsa är något som allt mer börjar talas om och jag tycker att det är ett viktigt ämne som borde talas mer om. Jag skäms inte längre för mig själv och det vill jag inte heller att DU ska göra.