ameliealmen.com

AMELIEALMEN.COM

I dag är jag "vän" med min ångest

Publicerad 2017-11-29 19:40:18 i Anorexi & Psykisk Ohälsa,

Det kryper i kroppen. Hjärtat slår fortare och hårdare. Jag tappar kontrollen. Det svider i huvudet av all negativitet. Jag vill bort. Bort från min kropp och mig själv. Inombords känns det som en rusningstrafik vid 17-tiden. Stressen ökar. Jag känner hur kroppen växer, blir större. Jag känner mig äcklig, ful, oduglig. Hjälp mig. 

Ungefär så har mina tankar vid mina ångestattacker varit. Ett tag var det så hela tiden. Dag ut och dag in. Timma för timma. Minut för minut. Ett rent h*lvete. Fy vad jag har fått kämpa med att få bort flera av de onda tankarna. Jag förstår fortfarande inte hur en människohjärna kan bli så pass sjuk att den tänker så och hur den kan få en röst att styra en oskyldig människa. Jag begriper inte det. 

I dag är jag ”vän” med min ångest. Den finns där, långt långt bak i huvudet. Jag har lärt mig att trycka undan den, men den knackar på då och då när jag känner mig svag i psyket eller får motgångar. Det är helt naturligt att ångesten kommer vid de tillfällena. När psyket tar för mycket stryk finns det mer rum för de onda tankarna att ta plats. Jag vet. 

Det finns så många som ständigt kämpar mot sin ångest av alla dess slag. Jag önskar att jag kunde ge alla en bamsekram och få bort de onda tankarna från dem. Ingen ska behöva gå runt och må dåligt. Vi har inte tid med det. Jag mår fortfarande dåligt vissa stunder, men håller inte de onda tankarna lika mycket för mig själv. Jag har en pojkvän jag berättar allt för, precis som för min bästa vän och syster. De betyder så mycket för mig, även hela min familj. De tre är de viktigaste personerna i mitt liv. Jag är så otroligt tacksam att de har fått mig att inse hur underbart livet verkligen är. Jag mår så bra i mig själv i dag och det är värt att dela med mig till er. Jag vill skriva om det här och dela med mig av min historia. Det är viktigt att kunna prata om ångest och psykisk ohälsa. Du är ingen sämre människa för det. Genom min ångest har jag funnit en styrka. En styrka som gjort mig till den starka kvinna jag i dag är. Jag är stolt över mig själv. Jag klarar mer än jag tror. På den senaste tiden har det skett så mycket saker i livet som fått mig så otroligt glad och givit mig kraften att förverkliga mina drömmar. Jag vet att det inte är omöjligt. Jag har gått igenom något som inte många tjugoettåringar gått igenom, eller någon äldre än det. Det finns de som har det så mycket värre än jag, därför är de små saker som blir stora för mig ingenting. 

Sätt ner foten. Visa vem som bestämmer. Du ska vinna över ångesten. Det är du som kan kontrollera den och inte tvärtom. 

/ Amélie

 

 

Min värsta fiende som gav mig ångest

Publicerad 2017-10-18 20:50:00 i Anorexi & Psykisk Ohälsa, Egna tankar om,

Under flera års tid har det varit en kamp för mig att acceptera att det är okej att äta vissa saker, främst det som samhället anser klassas som "onyttigt". Vad som är "onyttigt" är olika för varje individ. För mig är ett onyttigt liv när du inte varierar din kost och äter lite av varje från kostcirkeln. Det finns ett syfte med kostcirkeln, men att följa den till 100% är inte ett måste. Jag älskar det svenska ordet, lagom. Det får mig på något vis motiverad och tydliggör att det är okej att äta "mindre nyttiga" produkter. Lagom av allt är det som får mig på bra tankar.
 
I innan har jag fått ångest efter att ha ätit en skål med glass, godis eller en bit kaka. Detta på grund av att jag snappat upp rubriker från tidningar, läst inlägg på internet och hört från alla håll och kanter att det är fel. Jag förstår inte vad som är fel?! Jag säger precis som Morgan (i Ullared) "Socker är en naturprodukt." Precis, just vad det är. Äter jag lagom mängd av socker händer ingenting mer än att jag blir pigg. Socker har tidigare varit mitt fiende, på grund av dess dåliga rykte. I dag är det helt annorlunda. Under mina senaste år har jag fått kämpa med att kunna äta som jag en gång gjorde. För mig funkar inte begränsningar kring mat, eftersom min hjärna snabbt översätter det till något ont och jag lurar mig själv. Begränsningar är individuellt, det kanske funkar för dig men det betyder inte att det gör det för mig. Blir jag sugen på glass en tisdag kväll, äter jag det. Det behöver tvunget inte vara en lördag. Sedan behöver jag inte äta det varje dag, hela tiden utan jag varierar. Det jag vill få sagt är att sätt inte upp regler som påverkar dig negativt. Testa dig fram, lär känna dig själv, så kommer du lära dig vad som är bäst för dig. 
 
 
/ Amélie

Vi borde prata mer om psykisk ohälsa.

Publicerad 2017-09-22 17:14:00 i Anorexi & Psykisk Ohälsa, Egna tankar om,

Precis som jag har nämnt i tidigare inlägg om hur pass dåligt jag mådde under förra hösten. Hur mycket hår jag tappade, energi, humör och matlust. Kroppen ställde in sig på svält, men jag gick inte ner i vikt för det. Min kropp arbetade hårt med att hålla det viktigaste igång. Då prioriterades inte mitt hår eller mina naglar, utan jag tappade håret och naglarna försämrades och blev sköra. Det tog hårt kan jag säg. Det kanske inte alltid syntes utåt på mig, men inombords var det som en orkan som aldrig tog slut. 
 
Vi hade mycket i skolan med vår Talkshow, som för övrigt var så kul att genomföra. Jag försökte hålla humöret i topp, orka med dagen men ibland kändes det bara meningslöst. Det är först nu ett år senare som jag verkligen inser att jag var dålig. Jag var inte mig själv. Jag var i Kalmar en hel del själv, eftersom att T var i väg och dömde hockey. Jag trivs i mitt eget sällskap men när det kommer till ätandet kan det ibland sluta mindre bra. När jag och T är tillsammans stöttar han mig (och jag honom, såklart), vi äter tillsammans, pratar och han får mig alltid att må så bra. Visst surar vi ihop då och då, men det gör väl alla par och jag ser bara det som något naturligt i ett förhållande. Vi bråkar knappt med varandra men vi har båda en tendens att bli sura på varandra ibland, när vi anser att den andre har gått för långt. Han är mitt livs människa och jag älskar honom obeskrivligt mycket. Han stöttade mig så mycket under den hösten och har gjort ända sedan vi blev ett par. Men just de stunder som jag var själv efter en lång skoldag kunde jag komma hem, knappt hungrig fast aningen sugen på glass. Då tog jag en skål med glass och ni kan ju tänka vad som hände efter det? Ångesten började växa och min inre röst blev allt argare. Den skällde ut mig, jag hade gjort fel och det "värsta" jag skulle gå upp i vikt. Fast nej. Det funkar inte så. Jag visste det innerst inne och vet att det inte fungerar så. Jag började istället gråta, stressa upp mig, köra hemmaträning och förklara för mig själv att jag gjort något dumt. Det som skrämmer mig mest är hur den här rösten kan bli så pass stark och ta över en individ. Fruktansvärt. Jag vill inte att någon ska behöva drabbas av detta. 
 
I och med att min vardag kunde se ut så, till och från, orkade min kropp inte hålla mig i ett stabilt skick. Jag gick inte ner i vikt, på grund av att jag stressade för mycket. Även om jag åt mindre, tränade en hel del gick jag inte heller ner eftersom kroppen var i ett så kallat "kamp och flyktläge". Kroppen är helt otrolig och den förstår mer än vi tror. Den vet när någonting inte står rätt till och har sina metoder till att åtgärda "problemet", oftast. Allt går inte att lösa på egen hand utan ibland behövs andra saker tilltas. 
 
I våras började jag fundera på om jag skulle börja ta ångestdämpande medicin igen. Jag kontaktade min tidigare läkare och frågade honom om råd. Jag ringde till min tidigare psykolog/sjuksköterska på BUP och frågade om råd. Jag var ärlig och berättade hur läget var. De ville inget annat än att hjälpa mig. Men eftersom jag är myndig och inte längre tillhör BUP rådgav de mig att vända mig till en läkare. Jag ringde vårdcentralen och förnyade ett recept på min medicin. Jag fann dock inte riktigt modet att börja ta dem igen, på grund av att biverkningarna av dem kan vara ännu mer ångest och humörsvängningar. Just då kände jag att jag ville försöka kämpa utan medicin. Det gick ett tag tills det brast. Jag pratade med T, Millan, och min familj. Några av de viktigaste personerna i mitt liv. De tyckte att medicin vore bra för mig. Jag kontaktade en läkare och bokade in en tid. Jag förklarade för honom hur läget var och han ansåg att medicin var det jag behöver, åtminstone tills jag har gått ut universitetet. Jag knallade vidare till apoteket och började med medicinen samma dag. Jag fick biverkningar, samma som när jag tog den första gången, som var för flera år sedan när jag var som sjukast. Men då åt jag dubbeldos, så ni kan ju föreställa er hur pass sämre jag var då. Efter tre veckor började den värka. Jag mådde så mycket bättre. Var så mycket gladare, åt bättre, ville äta, orkade vara social och mitt hår samt naglar började återgå till ett mer stabilt läge. 
 
Jag äter medicin i dag och det är inget jag skäms för. Utan jag är mer stolt över mig själv att jag har lärt känna mig själv så pass bra att jag börjar veta mina styrkor och svagheter. Det må ha varit ett tufft beslut men jag är så glad att jag tog det. Jag har varit med om saker som en annan tjugoåring inte ens har på kartan och kan få ett hum om. Livet går vidare och i dag tar jag dagen som den kommer. Jag försöker att inte stressa, även om jag har en tendens till det. Jag mår så mycket bättre och känner mig så positiv till allt. Skäms inte när du mår dåligt. Prata med någon eller skriv av dig. Tack vare bloggen kan jag dela med mig av mina tankar, jag får skriva av mig men jag får också chansen att peppa andra att vilja kämpa. Psykisk ohälsa är något som allt mer börjar talas om och jag tycker att det är ett viktigt ämne som borde talas mer om. Jag skäms inte längre för mig själv och det vill jag inte heller att DU ska göra. 
 
Till vänster sjuk i anorexi & då ångesten var som värst. Till höger hur jag ser ut i dag. Stor skillnad.
 
Amélie
 

Om

Min profilbild

Amélie Almén En 21-åring från en liten stad i Småland. Studerar Mediekreatörsprogrammet, vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Stort intresse till att baka, fotografera & resa. På min blogg delar jag med mig av mina bästa recept, fotografier & mina resor genom livet. Låt dig inspireras! KONTAKT: amelie.almen@hotmail.se

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela